Onedaysoon

Det blev en sån där helg. En sån när man inte e helt sjuk men lite hängig och inte orkar gå nånstáns. Så istället för hejdunderfest i fredas lagade jag asgod oxfilépasta och pluggade svenska med hjärtat och myste och igår fick jag massa ritjobb gjort för kommande tatueringar. Har lite söndagsångest idag för trots att socc-jobbsveckan är kort så är den jävligt busy och jävligt jobbig. Jag har ingen lust och inget intresse och ingen ork att jobba egentligen.

Det är bara att bita ihop, I know. Och det finns ju så många roliga helger framöver, så vips kommer det bara säga så är det sommar!
Först är det ju Agnes tjejfest, sen ska ja o brudarna ner o göra Karlskrona enligt tradition och sen är det ju Sweden Rock. Yey!


Jag tatuerade ju G i veckan. G från ett annt liv med dom svarta ögonen och huset med de tunga gardinerna. Sist vi sågs var 2 år sedan i en park med alldeles för mycket vin och sen sågs vi inte mer, som alltid, några års mellanrum.
Och häromdagen stod han alltså i studion med långt hår och det var lite stelt och konstigt för det var ingen vin inblandat och jag kände liksom att jag hade vuxit ifrån hela grejen och honom.
Jag var inte impad längre och tyckte mer att han var löjlig än mystisk.
När han sa att han slutat knarka äntligen efter den där hjärnskadan sa jag; jahapp, och när vi sedan åkte hem i bussen och jag hörde honom över telefon förklä ordet piller tänkte jag; jahapp.

Jag blev inte förvånad och inte besviken för G är nog en sån person som aldrig förändras.
Och det gör íngenting om det dröjer år tills vi ses igen.