Onedaysoon

Pappa var nog inte döende. Hade nog bara nåt infall om att vilja ses. På dagen hade vi lite awkward tystnad i Slottsskogen, men jag försökte babbla på och vi tittade när sälarna matades och pappa fotade pingvinerna och jag tittade på pappas händer och såg att vi hade samma naglar.
Sen åt vi middag och hjärtat kom med och jag hade slut på kallprat men hjärtat saved the day, skojade och skrattade och jag klappade hans knä under bordet och var bara så jävla tacksam. Sen när vi släppte av pappa på hållplatsen sa han att jag är mer lik pappa än mamma till utseendet och vi gick på babar med både Felicia och Matilda och Roomie.
Igår låg vi nära nära hela dagen och tog igen all tid vi haft isär.
Ikväll ska vi fira svensk valborg, och om det är varmt ska vi grilla i slottsskogen och dricka öl. Nu har hjärtat och jag flera dagar tillsammans, för hah jobbar inte igen tills på torsdag!

Tourettes, vansinnesutbrott och fy faaan. Sån är min tisdag.
Alla är dum i huvvet och jag suger på allt.

Hej PMS

Ibland när jag tänker på att jag faktiskt har en stor del i att ha uppfostrat min lillasyster till att bli den fina härliga 13åriga tej hon är idag så blir jag stolt. 
Och finns det någonting mer jag önskar att hon kunde ta med sig genom tonårstiden så är det att


Stå på sig, stå emot. Vara starkare än sådana som viker sig med vinden.
Välja sina vänner rätt och genast utan pardon ta bort dom som sviker, lurar och gör ledsen.
Lyssna på de vänner som finns kvar. Veta att nära vänner, dom allra närmsta vet exakt hur man sett ut när man varit som lyckligast, och när man inte är det trots att man försöker intala sig själv det.
Att det inte finns något så dött som en död kärlek.
Att välja en pojkvän som man har roligt med, inte tuffa snygga killen och inte trygga sällskapsspelstorrisen.
Att sex och attraktion är så viktigt så viktigt för finns det inte i början så är nånting fel. Och är nånting fel i början så blir det aldrig bra sen, när rosamolntiden är över och vardagen tagit vid.
Att byta p-piller om man får pms.
Att det är helt okej att inte var så-jävla-lycklig jämt, och att om man behöver tala om för sig själv och alla hur lycklig man är så kanske man inte är det. Egentligen. Och att det är okej.


Jag vet att lillasyster kommer trampa i så många hål, dratta ner i så många gropar och göra så många misstag. Och det är också okej. Men kan jag hjälpa henne att inte trilla i precis varenda hål och grop så har jag gjort ett bra jobb.



Om du vill ha din frihet kvar
Låt ingen tämja dej
Låt ingen tvinga dej
Låt ingen schackra med det enda du har

Ikväll har vi familjemöte hjärtat och jag. För övrigt första kvällen vi ses nu på två veckor. Här måste det bli ändring. Det var inte så här det var tänkt. Att vår tid i Sverige skulle bli isär, att det enda hjärtat skulle få se av Sverige var 3:ans spårvagn mellan SFI och Hardrock Cafe.

Punkterna som ska avhandlas är

* Om vi ska flytta - när sker det
* När börjar vi spara till biljetter?
* Vad vill vi göra innan dess? (ex se Europa osv)
* När börjar vi göra pappersarbete för visum
* Hur ska tiden fram till dess spenderas (ha kul eller jobba och hur kombinera?)

Sista punkten är central. Vi känner oss nog båda lite snuvade på konfekten. Meningen med att hjärtat kom till Sverige var ju att vi skulle få vara tillsammans.

Och läget ser ut som följer nu att antingen jobbar han varje kväll som nu och så tjänar vi pengar men ser ingenting inklusive varann, gör ingenting och sen flyttar och tänker tillbaks på tiden i Sverige som jobbig.
Eller så är vi panka så vi inte har råd att göra så mycket men ses iallafall. Inte så kul det heller.
Måste undersöka om det finns något mellanting.

* Kan Hardrock vara snälla och ge mindre timmar?
* Kan hjärtat säga upp sig i juli och få ett nytt jobb i Augusti så vi får en månad tillsammans? Vågar man gambla? * Söka nytt jobb nu genast?


Idag känner jag lite för att inte ha en vinter till i Sverige. Fast jag vet ju att med tatuerandet får det nog bli så, jag behöver nog ett år till.
Sen känner jag för att mellanlanda i Asien nånstans och bo i Bungalow på strand och äta grillad fisk, innan nya livet börjar i Australien.


Det jag gillar bäst med planer är att så fort man har en plan så känns det som man vet vad man gör om man frångår den. Om vi bestämmer att jo vi flyttar nog i september nästa år och sen bestämmer vi oss i augusti för att stanna, så kan man alltid göra en ny plan. Men då har vi iallafall något att jobba mot.

Är jag ett kontrollfreak?