Onedaysoon

Jag har fyllt år. Jag har festat och gått på Liseberg med hjärtat och shoppat med mamma o syster och ätit brunch på casinot. Jag har fyllt 28 och det känns förträffligt.

Allting känns lite förträffligt egentligen och jag antar att det är därför jag inte skriver så ofta.

Jag säger inte att jag nu ska lägga ner helt. Men tills det börjar bubbla av saker som vill ut så avvaktar jag med bloggen ett tag och njuter av förträffligheten.

Festen var hur kul somhelst, alla kom och vara glada och fint utklädda och hjärtat var glad och snygg och dansade och nu känns allt lite bättre.
Att träffa alla fina människor som åkt från diverse olika håll bara för att träffa mig gjorde att jag fick mer ork och kraft att vara positiv och stark och stötta hjärtat i den här hemlängtan.
Denna veckan börjar vi med Visapapper-processen igen och jag ska inte bli arg om han är seg i starten utan vara stark och tålmodig och nöjd.

Är att jag inte har något val. För på grund av hjärtats deppighet och brist på driv blir ingenting gjort med Visapapper och jag kan inte göra allting själv för hela idén med ansökningen är ju att man ska ansöka tillsammans. Så om hjärtat ger upp nu nån dag närsomhelst och åker hem

 

så kan jag inget annat göra än att stå kvar precis där jag står.

 

 

 

Inatt drömde jag att vi bodde i Australien.

Vi var tillbaks i Broadbeach med en ny lägenhet med stor terass och Michelle var där och hjärtat hade blivit rödhårig och kunde inte gå ut i solen. Jag kände mig snuvad på konfekten liksom, vad gör vi här om vi inte kan vara i solen, och mötte upp Michelle som var solbränd och berättade att nej, vi festar inte i Broadbeach längre, nu är det Mermaid som gäller och jag var besviken men följde med ändå.

 

Och sen drömde jag att jag hade trekant med hjärtat och Alexander Skarsgård och i drömmen var jag noga med att ge hjärtat mest uppmärksamhet och mest smek så att han inte skulle bli ledsen.

 

 

 

Inte ens i mina egna jävla sexdrömmar kan jag sluta oroa mig och få vara lite egoistisk.

 

 

 

 

 

Och vi skäller och bråkar och hjärtat vill hem och bär ut tv:n i bilen och jag säger stick då men kom inte tillbaka och sen kan han inte gå och står bara i hallen med jackor och hattar i famnen och sen hämtar han TV:n igen och säger förlåt men han säger inte "never again" och han säger inte längre "forever" han säger bara att det inte är jag, det är inte vi. Det är Sverige och han vill egentligen hem men han stannar och försöker tills det inte går mer.

Och jag har inget mer att säga om det. "Forever" har bytts ut mot "tills det inte går mer"
och jag försöker hopplöst att pigga upp honom och få honom att gilla Sverige mer

fast jag vet att jag inget kan göra och han måste göra själv

och fast jag verkligen skulle behöva uppiggning själv.