Och det som retar mig mest

Är att jag inte har något val. För på grund av hjärtats deppighet och brist på driv blir ingenting gjort med Visapapper och jag kan inte göra allting själv för hela idén med ansökningen är ju att man ska ansöka tillsammans. Så om hjärtat ger upp nu nån dag närsomhelst och åker hem
 
så kan jag inget annat göra än att stå kvar precis där jag står.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0