Okej okej.
Jag har en livsplan. Jag har en plan för hur det här ska se ut.
Jag tänker att jag och hjärtat packar ihop vårat liv i Oktober och flyttar till Australien och jag är grym på att tatuera då. Där stannar vi i 2 år tills jag är lagomt gravid och sen flyttar vi hem igen. Bra? Bra.
Tydligen tycker Migrationsverket och Australian Immigration att det inte är bra.
Migrationsverket tycker att det är bra att hjärtat stannar i Sverige minst till September för att ansöka om permanent uppehållstillstånd. Migrationsverket tycker också att det är bra att permanent inte betyder permanent och att man om man flyttar blir av med det "permanenta" uppehållstillståndet och sen får börja om från början. Migrationsverket tycker att det är jättebra att efter att man fått det permanenta uppehållstillståndet väntar ett år till i Sverige innan man kan ansöka om att bli medborgare.
Det är 2 år. Från nu.
Australian Immigration tycker att det är bra att ta 20 000 kr av oss runt jul för att "börja behandla" vår ansökan och sen inte göra ett skit på 8-9 månader.
Migratinsverket, Australian Immigration och jag har lite olika syn på det här med tid och på livet.
Jag blir ju fan inte yngre här
Så Ni kan väl snälla tänka om? Will you please reconsider?
Jag tänker att jag och hjärtat packar ihop vårat liv i Oktober och flyttar till Australien och jag är grym på att tatuera då. Där stannar vi i 2 år tills jag är lagomt gravid och sen flyttar vi hem igen. Bra? Bra.
Tydligen tycker Migrationsverket och Australian Immigration att det inte är bra.
Migrationsverket tycker att det är bra att hjärtat stannar i Sverige minst till September för att ansöka om permanent uppehållstillstånd. Migrationsverket tycker också att det är bra att permanent inte betyder permanent och att man om man flyttar blir av med det "permanenta" uppehållstillståndet och sen får börja om från början. Migrationsverket tycker att det är jättebra att efter att man fått det permanenta uppehållstillståndet väntar ett år till i Sverige innan man kan ansöka om att bli medborgare.
Det är 2 år. Från nu.
Australian Immigration tycker att det är bra att ta 20 000 kr av oss runt jul för att "börja behandla" vår ansökan och sen inte göra ett skit på 8-9 månader.
Migratinsverket, Australian Immigration och jag har lite olika syn på det här med tid och på livet.
Jag blir ju fan inte yngre här
Så Ni kan väl snälla tänka om? Will you please reconsider?
Semester
Vi har varit och semestrat i Malmö. Druckit champagne,haft uppe do not disturb skylten, vart på konstig grisbalkanfest och ätit lobsterbisque. Det känns sådär att va på jobbet idag.
Go away
Hamnar på en känd blogg med en tjej som är o semestrar i Australien. Känner lite instinktivt och spontant att ge fan i mitt Australien det är mitt mitt mitt
inte erat.
Typ.
inte erat.
Typ.
När en gammal kärlek har fått barn
Det är en konstig känsla när en gammal kärlek som man sett hoppa från tjej till tjej i år nu, har fått barn. Det är så definitivt och känslan av att nu känner vi varann inte alls längre. Det har vi nog inte gjort på flera år och kanske ens aldrig på riktigt men det var en kärlek, det var det, och flera såna här kommer ju komma. Fler gamla kärlekar som får barn.
Jag sitter och undrar varför det egentligen känns så konstigt. Jag vill ju inte ha nånting med dom att göra sedan länge nu och ändå känns det konstigt. Att nu har man trots alla år och alla nätter man var viktig, hamnat nånstans i periferin. Helt plötsligt är allt det där en helt oviktig historia för vad spelar egentligen roll när man har skaffat familj med någon?
Jag kan inte låta bli att känna att alla andra ligger lite före mig. Inte så att jag vill ha barn nu ens, för förutsättningarna är fel och jag har ju så mycket annat på gång.
Men jag kan samtidigt inte låta bli att längta tills jag och hjärtat, mitt livs stora kärlek, ska ha en liten när tiden är rätt.
Undra vilka som sitter och kollar på facebook då och känner att det känns konstigt, för att jag en gång var hans.
Jag sitter och undrar varför det egentligen känns så konstigt. Jag vill ju inte ha nånting med dom att göra sedan länge nu och ändå känns det konstigt. Att nu har man trots alla år och alla nätter man var viktig, hamnat nånstans i periferin. Helt plötsligt är allt det där en helt oviktig historia för vad spelar egentligen roll när man har skaffat familj med någon?
Jag kan inte låta bli att känna att alla andra ligger lite före mig. Inte så att jag vill ha barn nu ens, för förutsättningarna är fel och jag har ju så mycket annat på gång.
Men jag kan samtidigt inte låta bli att längta tills jag och hjärtat, mitt livs stora kärlek, ska ha en liten när tiden är rätt.
Undra vilka som sitter och kollar på facebook då och känner att det känns konstigt, för att jag en gång var hans.
Här finns mitt alster
http://hannapysslar.blogg.se/
Pysselbloggen är äntligen igång.
Pysselbloggen är äntligen igång.
Januari
Januari är grå och kall och får tillochmed vackra Vasa att se mer ut som forna sovjet.
Felicia har flyttat in och nu är vi tre i vår lägenhet och jag trivs med sällskapet men jag är så rastlös, rastlös. På något sätt väntar jag på att nånting ska hända, att plinget i telen är Visumsvaret (ja jag vet att det inte finns en chans och att det är typ minst 8 månader kvar innan något kommer hända men ändå), att mina linjer ska bli perfekta helt huxflux och att chefen ska säga: Nu är du färdig och inte lärling längre!
Eller att det imorrn när jag vaknar är vår.
Så jag shoppar vårkläder.
Och jag köper bikinis.
och jag bokar resa.
I Juni åker vi hit, till Sicilien.
Bara några månader kvar, sen ljusnar det.
Den finaste kärlekshistorien i världen
Den finaste allra vackraste av kärlekshistorien den är vår.
Den som började med en balkong i Tugon med rosa ödlor i taket där jag satt och var varm av solen och av vinet och tittade på översvämningen och väntade på att Du skulle vakna, ringa, och säga lite nochaland att "how about I pick you up right now?".
Jag lyssnade på Bonny Tyler och rökte för många cigaretter och väntade varje dag på det samtalet och alla mina kläder var runtresta och fula och jag hade tappat vikt och kände mig alltid lite luffig runt dig, tills jag var naken.
Och som vi var nakna Du och jag, vi låg i sängen under fläkten i dagar i streck tills Rebecka ringde och klagade "Kom hem till mig jag känner mig ensam" och jag åkte hem tillbaks till balkongen och väntade på att Du skulle ringa så jag skulle få träffa Dig igen.
Vår kärlekshistoria var allt eller inget på en gång och att få allt och veta att man skulle förlora det 12 dagar senare och filmen i din telefon när vi sov i döde Marcs rum sista natten innan jag skulle resa ifrån Dig, då Du väckte mig för att på film få mig att lova att jag skulle komma tillbaks till Dig. "Promise me You´ll come back for me. Say you love me" Och jag lovade och jag älskade.
Jag blir alldeles varm över att de som låg där på madrassen och älskade och lovade, att det var vi. Att det är vi.
Den allra finaste kärlekshistorien den är vår.
