Onedaysoon

Och vi skäller och bråkar och hjärtat vill hem och bär ut tv:n i bilen och jag säger stick då men kom inte tillbaka och sen kan han inte gå och står bara i hallen med jackor och hattar i famnen och sen hämtar han TV:n igen och säger förlåt men han säger inte "never again" och han säger inte längre "forever" han säger bara att det inte är jag, det är inte vi. Det är Sverige och han vill egentligen hem men han stannar och försöker tills det inte går mer.

Och jag har inget mer att säga om det. "Forever" har bytts ut mot "tills det inte går mer"
och jag försöker hopplöst att pigga upp honom och få honom att gilla Sverige mer

fast jag vet att jag inget kan göra och han måste göra själv

och fast jag verkligen skulle behöva uppiggning själv.