Onedaysoon

Jag är en sån som älskar tvåsamheten, som aldrig behöver vara helt ensam för jag tycker att det bästa sättet att vara ensam på är att ha någon annan i samma rum som gör något annat än vad jag gör.
Jag älskar att ha nån som blåser på bulan när jag slagit skallen, och som skrattar över på hur många sätt jag lyckas slå mig varje dag. Nån som borstar tänderna samtidigt som jag och som kryper ner i sängen brevid mig. Jag älskar att veta att någon finns en liten bit bort som inte bryr sig om att jag har mysbyxor och oversizeCardigan och ser ut som en hemlös.
Sånt tänker jag på precis nu när jag är ensam på det bästa sättet, i soffan med polly, dator och "så mycket bättre" medans hjärtat spelar xbox brevid mig.

Och ibland tänker jag också att allt är så äckligt jävla bra och fint att jag kan bli svettig av ångest på grund av det. Ångest över att saker som är för bra för att va sant oftast brukar sluta med nåt dåligt. Ångest över att något hemskt kommer hända, karma och skit för att jag inte har varit såhär bra.
Inte så bra att jag förtjänar att ha det så här nu. Mitt i natten kan jag vakna och ösa min ångest över hjärtat, helt svettig över hur rädd jag är att förlora honom eller vad jag kommer förlora istället för honom. Och han kramar och tröstar och torkar panna, och jag som inte tror på gud men som ändå vill tro på att nåt finns som jag kan be till och säga att snälla snälla ta inget ifrån mig somnar på hans bröst sen. 

Jag har liksom svårt att slappna av och att smälta det hela och att den här människan som sitter brevid mig och väljer frisyr till sin xboxgubbe inte kommer försvinna någonstans. Men det kommer kanske. Jag hoppas det.

Imorrn åker vi ner mot Maries hus i Karlskrona och ska fira nyår och hjärtats och min årsdag.
Jag har fått en fin nyårsklänning av hjärtat i julklapp och han har bytt sin tänkta Nelly-outfit mot jeans, tisha, hängslen och väst.
Nu ska hjärtat få träffa vännerna.