Onedaysoon

Nu börjar paniken smyga sig på.. lite. Lite smygande panik börjar jag få nu. För idag om exakt en vecka och 4 timmar sätter sig hjärtat på flyget mot ett nytt liv hos mig vilket innebär ett nytt liv för mig också och det är nästan omöjligt att föreställa sig hur tisdag nästa vecka kommer att bli.
Jag kan bara hoppas hoppas hoppas att allt kommer gå bra. Att det kommer att kännas rätt och att det kommer att bli bra.
En liten vecka kvar och jag ska göra mitt bästa för att fylla mina dagar så mycket jag kan så jag inte har så mycket tid att noja och panika..Och bara inse och acceptera att det är nog omöjligt att allt kan kännas helt hundra den här veckan. Tills vi ses kommer inget kännas helt 100. 62 dagar sen vi sågs idag. 70 dagar när det här är över. phhhhh...
Panik. Lite.

Igår var jag och Anna ute och dansade med Jeppe och Stefan och hans kompisar, det var skitkul, jag behövde en hjärndöd kväll med schlager och det blev en lång förfest med massa tjejsnack med Anna innan och idag har jag legat på soffan heeela dagen.
Egentligen skulle jag vilja sova nu tills på söndag. Den här veckan känns så jävla onödig. Lång och halvjobbig och onödig. Jag har ju massa saker jag behöver göra innan veckan är över, exempelvis vill jag vara skitsnygg och helt perfekt på tisdag. Jag behöver tvätta, och handla mat.
Dessutom har jag inte städat min lägenhet sedan jag flyttade in.

Men fan hörrni. Visst blir väl det här bra va?  .... ´Det får det fan bli. Vad gör jag annars liksom.. Jag behöver fan lugnande.