20 kukdagar kvar
Igår sågs vi över skype för första gången på flera veckor. Hjärtat hade blivit lite rundare om kinderna och samtalet var en rejäl känslomässig bergochdalbana, till undefär kl 02 när jag somnade av ren utmattning. Idag vet jag inte vad jag tycker om något.
Jag sa att jag är hängig och nere och att det inte är samma, att han inte är samma. Att han känns kall och avstängd. Inte mycket gensvar på det utan mest prata om praktiska saker, allt som behöver göras innan han kommer hit.
Det är jävligt opepp att den här resan till mig känns som en "måstegrej" på hans lista.
Först det.
Sen visade hjärtat sina kängor som han köpt för det svenska vädret och sen skrattade vi åt att Google translate översatt beslutet från migrationsverket och använt ordet "alien" som överättning för utlänning.
Och skrattet var samma och ögonen blev sig lika och hundra tusen nålar i magen av saknad.
Och sen tillbaks till praktiska saker och alla hans måsten och jag blev helt slut.
Idag är jag trött, sur och ledsen, och 10 timmar tills vi kanske pratar igen och jag är inte redo för en rond två.
Jag är så IN I HELVETE trött på det här.
"Youve changed. Is my Chris still in there somewhere?".
" He is. Hes just resting up for the big party."
