Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej
Jag vet inte vad det var som gjorde att den här dagen känns så tung.
Supertungt är det iallafall, precis som första veckan här hemma går jag omkring med en sån saknad i bröstet över Chris som om jag precis förlorade honom, som när vi precis sa hejdå och jag gick igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen. Som när jag precis landade hemma hos mamma och insåg att trots att hela familjen var där så var jag ensam.
Precis så tom och så tömd och så tungt jävla ensam känner jag mig ikväll och hur mycket vi pratar så får jag inte nog. Det är inte nog längre. Nu vill jag ha honom här, brevid, nära.
På något sätt måste jag hitta orken att klara 40 dagar till.
Jag pendlar mellan att töntgråta och att ha små vansinnesutbrott för jag tycker att det här är så jävla orättvist och jag är skitarg, skitarg, skitarg på hela situationen och på att
40
dagar
är
en
jävla
evighet
förstår att det är tungt, men försök att tänka på när han väl kommer. vad är 40 dagar då, ingenting! kämpa på gumman! <3
