Onedaysoon

Jag är så jävla less. Jag vill vara nära och intill och brevid och inte längre behöva räkna dagar och veckor och tala om för mej själv att jag ska vara glad som har hittat det jag har. För det vet jag redan och det hjälper inte ett skit när en skyperöst är det närmaste man kommer.

Onsdag på kontoret och de här dagarna har jag jobbat så att det räcker och blir över i flera veckor, så jag har hittat en ny syssla som faktiskt lättar tyngden i bröstet lite när allt känns såhär. Då läser jag bloggar från andra som är i precis samma situation som jag, eller värre, i Australien o längtar hem eller i Sverige och längtar tillbaka, om saknaden och ensamheten och väntan och om när det inte funkar alls.
Och jag tänkte liksom lite att ingen riktigt fattar helt
men sen läser man och förstår att det faktiskt finns några som visst fattar. Och det finns en liten tröst i det.


Om jag var där med dig nu. Precis nu. Bara för en liten stund.



För en liten stund få stoppa tårna i sanden och lägga armen över solvarm mage och locka nackhåret runt fingret. Vill ju bara känna lukten igen för det var så himlans länge sen att jag knappt kommer ihåg den.