Onedaysoon

Precis här är vi nu. Vi räknar dagar, timmar vill inte lägga oss för att då tar ännu en dag slut. Vaknar och är på varann hela dagen. Händer och fötter och kroppar nära och ihop hela tiden i hissen, på gatan, hemma.
Jag tar foton med mitt huvud. Hur han ser ut när han skrattar, hans händer när dom vilar på mina i Tvsoffan, hans fötter, hans nacke, hans hår och hans ögon sóm jag knappt kan se in i det senaste för det finns nåt nytt där, nåt skakigt, som att han kan börja gråta närsomhelst.
Vi försöker prata om dagarna veckorna månaderna vi ska vara utan varandra, försöker prata om dom som att det inte kommer bli så svårt men minuterna senare säger någon av oss; I dont want you to go eller I wish you could come with me och så börjar det om igen det där skakiga.
Jag vet att han vill komma. Jag vet att jag vill att han ska komma. Men livet är konstigt ibland och gör saker lite som det vill så jag är rädd att något ska gå fel. Även om inget går fel så är hela det här så jävla fel.

Vi lovade att aldrig aldrig aldrig vara ifrån varandra igen.

Han jag älskar har det finaste skrattet, luktar så gott och har dom svartaste ögonen.  Han jag älskar har lånat "culture chock sweden" från biblan för att lära sej hur man skålar.
Han jag älskar har ett särskilt sätt att gå på när han inte är nöjd med livet och varje gång det händer är jag beredd att gå genom eld för att göra honom glad igen. Han jag älskar tycker att "whatever man" är ett perfekt svar för att undvika konflikter och tar med mig till Myers julavdelning och föreslår att vi köper hela jul-byn med tåg och hus och allt, och gör ett rum i vår lägenhet till ett Christmasroom.

Det går helt enkelt inte att fylla dom här dagarna tillräckligt. inte tillräckligt för att klara alla dagar veckor månader utan varandra.
Det är kass.