Onedaysoon

Samtidigt som hösten smyger sig på lite mer för varje fuktig morgon så kommer även rastlösheten smygande. Gräsetärgrönaretankarna och packahopochdralusten. 

Insikten om att Sverige inte blev som jag hade hoppats. Jag trodde liksom att bara vi kom hit och var tillsammans så skulle ju allting bara lösa sig. När man är svindlande högtövermolnförälskad på en strand med en solnedgång som ett vykort, på andra sidan jorden, då känns det lätt så.

Sen kommer vi hit och ses inte, och hjärtat jobbar natt och jag längtar bort och känner att nu, snart, måste vi komma någon stans. Ha en plan. Ett mål. Iallafall en tanke om var vi är på väg härnäst.

Och jag vill se honom skratta igen.

 

 

Snart ett år i Sverige. Jag klarar inte mer. Aldrig gjort. Efter precis ett år finns alltid en längtan till något nytt. Egentligen behöver vi kanske inte ens lämna. Vi kanske bara behöver något nytt. En ny lägenhet, han ett nytt jobb. Eller Irland.