Onedaysoon

För exakt ett år sedan var längtan efter dagen hjärtat äntligen skulle landa hos mig i Sverige för mycket. Julen förtogs liksom i att vänta, vänta vänta.
I år firar jag och hjärtat julen sedan första advent och lite tidigare. I år känns julen och hela december ljus och snöig och härlig för jag är inte ensam längre, nu är vi två och jag älskar det.

Vi har köpt en gran som vi har pyntat med papegoja och robot och blinkande technolampor och vi går på liseberg så fort vi får möjlighet och dricker Irish Coffees och glögg.

Julen blir inte som den ska i år, men efter att ha gått in i allt för mycket för fort och slagit stenhårt i väggen har jag backat och lagt över planering och ansvar på andra. Och då blir det så att julen inte blir som vanligt utan den 27e.
Andra år skulle jag panika över detta. Panika och protestera. Men jag känner att det börjar komma till det att ingenting kommer bli som förut igen vad gäller nånting.
Plastpappan kommer aldrig bli som innan sjukdomen. Storebror har fått Lillhelm och har nu egen familj, och jag och hjärtat är bara några papper ifrån att skicka in Visumansökan, och kanske blir detta sista julen i Sverige ändå, och då är det ju dags för egna traditioner.
Det är spännande att försöka planera en Svensk/Australiensk jul. Hjärtat tycker att vi ska äta våfflor till frukost. Jag vill ha prawns ala Australia till lunch. Hjärtat vill se på Peter Pan iställer för Kalle Anka. Inte ok. Och så vill han fira julaftonskvällen med mig och glögg och en somalier som heter Bob.

Jag tror det blir bra det här! :-)