Onedaysoon

Min chef säger 100 % eller inget, när hon tar in mig på kontoret idag för att prata slutet på mitt vikariat/början på min fastanställning. Jag säger att jag ska fundera men det är inget att fundera på.
Jag vill inte jobba med socialt arbete, vill inte vara socctant.
Jag har haft 2 fasta jobb inom detta och har sagt upp mig från båda. Första för att börja på andra och andra för att resa jorden runt.

Jag vet att saker ordnar sig ändå, så jag ska artigt tacka nej till detta och

A. Bli skitbra på att tatuera tills Augusti
B. Söka annat jobb där jag kan jobba HÖGST 75 %.

I övrigt är väl denna veckan precis som alla andra, förutom att jag har massa matlådor vilket är mycket tacksamt. Den ekonomiska situationen är oförändrad och kommer så vara tills hjärtats teleräkning (från nätterna han ringde till Bali, LA och Sverige från Australien) är betald nångång i april. Jag får damp av att känna att vi har slut på reserver, ingen backupplan och inget sparkonto.
Shit vad jag har blivit vuxen. Måste ha sparkonto och backupplan.

Jag var hos mamma en kortis i söndags. Hon hade lagat potatismos med muskot i och jag kramade hundar och njöt av solen genom det stora fönstret och lyssnade på mammas kloka ord som jag egentligen inte ville höra för vi höll inte med varandra. Mamma tycker att vi ska flytta nånstans i Europa, någon neutral stans. Jag ser ingen poäng med att båda ska vara lost, behöva längta och sakna.


Sen tycker jag att det är jobbigt också att det är så svårt att tatuera. Jag vill vara bra på det på en gång, precis som jag var med att lägga upp snus o äta med kinapinnar. Det bara kunde jag på en gång. Tatuering är svårt och nervöst och även om jag får öva jättemycket nu de närmsta månaderna är det inte nog, för jag tycker det är jobbigt när det inte blir helt bra när jag gör det på en livs levande person.

Jag är fullt medveten om att det här inlägget var lite gnälligt. Varsågoda.