Onedaysoon

Hörrni.
Ett liv i Australien/Nya Zeeland igen känns mer och mer lockande.
Är det så att man kan lita på den känslan eller beror den bara på att man har förträngt smärtan, saknaden och tomheten att va så långt ifrån alla man har kär?

Tur att jag inte behöver ta några beslut än på minst ett år. Men samtidigt. Rastlösheten. Tröttheten på att aldrig ha nåt fast, inte kunna planera framtid och inte ens köpa TV "för vi kanske inte ska bo här sen ändå".
Jag är trött på att flänga runt. Jag vill planera hus och valpis och kunna göra fint. Jag vill inte bo svart i andrahand längre. Oavsett var liksom. Önskar man kunde ha nån typ av femårsplan. Eller tvåårsplan. Ni fattar.

Tänker lite att vi kanske ska göra det ändå. Stadga oss här så gott det går, köpa Tv och kanske tillochmed bil och ta besluten sen när det är dags att ta dom.

Det är ju bara det där med tålamodet.