Onedaysoon

De mornarna när Hjärtat ska till SFI går vi iväg samtidigt. Kvällarna innan ställer han aldrig klockan utan säger att jag ska väcka honom istället. 
Han är på fruktansvärt humör på morgonen och har alltid 700 bra anledningar till att få ligga kvar i sängen eller gå lite senare än jag. Han drar benen efter sig och suckar som en tonåring.
Det tar hjärtat underfär 10 minuter att ta på sig skorna. Per sko.
Och jag missar nästan alltid den spårvagnen jag hade tänkt ta och inte sällan tjafsar vi hela vägen ner till vagnen för att jag tycker att det är otacksamt att försöka väcka honom och för att han tycker att han inte borde behöva gå till skolan just den dagen.


Jag hoppar av efter tre stopp och rundar av mot busshållplatsen. Och vänder mig om precis i svängen när vagnen åker förbi mig. Och alltid, tittar hjärtat ut och ler, fångar mig med blicken.  
Samma sak varje dag, sätter vi oss på den högra sidan så att vi ska kunna fånga varann med blicken innan han åker vidare. Och varje dag tänker jag att de här mornarna är de bästa.