Onedaysoon

Det har ju varit jobbigt en tid.
Ja, man får faktiskt säga så, att det har varit jobbigt.
Uppförsbacke hela tiden och även om bara lite ibland så att det har varit kämpigt att gå.
I lördags efter en utekväll med tjejerna med skumpa och hallonmohitos och dans gick vi hem tillsammans, och han skrattade över att klacken fastnade mellan kullerstenen hela tiden och höll mig uppe och jag försökte förklara att nu idag för första gången på länge känns det igen.
Fjärilar och varma tankar och vi somnar senare med armarna om varanadra nära nära och skrattet ligger liksom närmre nu.
Jag tror faktiskt att det vänder nu säger jag när vi ligger i soffan igår kväll. Han säger att han ska se till det och jag smeker hans hand och bryr mig inte alls om filmen, bara om att det känns som att det är vi nu igen och jag tänker att i år ska vi räkna in julen tillsammans och aldrig ska vi vara ifrån varandra igen.
och när jag möter honom med paraplyet vid videohuset tittar han på mej sådär som han brukade långt innan Sveriges gråa färger tog oss.

Du. Min man. Jag vet att du inte läser här och om du hade gjort det hade du inte fattat ett skvatt ändå. Men du? Tack. För att du orkar när jag ingen ork har kvar.


Dina händer är lenast i världen, fast inte på ett omacho sätt.