Onedaysoon

Plastpappan var trött men försökte verkligen och 5 minuter stod han upp och var med när vi kom och sen drog blekheten över hans ansikte och han lade sig i fåtöljen och somnade direkt. Jag gick förbi och tittade så att hans händer på bröstet åkte upp och ner och tänkte att han hade blivit mycket äldre på bara några veckor.

Sen satt vi tysta i Frankie en lång stund på vägen upp mot Värmland tills han började lukta bränt och hjärtat gick ut och lyfte motorhuven. Men istället för att gå sönder så började lampan i taket och radion fungera och vi skrattade och sa att Frankie hade levlat upp.

På natten när vi kommti fram till storebrors hus drömde jag om Australien, om att öppna balkongdörren och gå ut på balkongen och jag kunde känna sanden under fötterna och lukten, precis som det luktade på balkongen på Marakesh av varma vindar och salt. När jag vaknade var hela bröstet fullt av bestämdhet och det kändes så självklart.
På morgonen gick vi ut i skogen med stövlar och påsar och det var trattisar överallt och luktade mossa och vått och solen sken. Sen träffade vi pappa och farmor och på hemvägen hade radion gått sönder igen och när vi åkte förbi plastpappan igen på vägen hem så var han blek redan från början och var inte uppe ens i 5 minuter.

Jag drömmer mardrömmar varje natt nu, och hjärtat klappar på ryggen och säger att allting kommer ordna sig.
Om kvällarna målar jag och bakar och försöker planera livet utan att stressa fram saker.
Alla recepten jag testar och tavlorna jag ritar ger mig lite mer sinneslugn, men samtidigt förstår jag inte hur man kan längta hem till svampskog, hus och bebis samtidigt som man längtar bort till strand och ett ovuxet liv utan ansvar och oro.